.

Det gör ont i mig när orden strömmar ur högtalarna.
Meningarna blir till knytnävar.
Knytnävar som slår mig så hårt att jag tappar andan.
Allting passar in så perfekt.
Varenda mening, vartenda ord.
Som om dom känner mig bättre än vad jag känner mig själv.
"keiner mehr da der mich wirklich kennt"

Jag blundar, låter hela kroppen ta in det som fyller mina öron.
Vartenda ord, varje stavelse.
Låter varenda liten del av min själ försvinna in i det vackra.
Gör ingen ansats till att hindra tårarna som rinner,
trots att smärtan brinner på kinderna.
Det gör ont.
"um dich weinen soll ich nicht"

Lyckan finns där inne någonstans.
Jag vet det.
Dom har skapat min lycka,
och därför ska jag låta den stanna där inne.
Jag ska spara den inombords,
tills jag är stark nog och kapabel att skänka dom allt jag har.
Skänka dom all min lycka och glädje.
"wenn nichts mehr geht werd ich ein engel sein für dich allein"