.

people can take everything away from you
but they can never take away your truth
but the question is..
can you handle mine?

Jag tänkte börja dagen, kvällen, eller man kanske ska säga natten, med att tala om hur mycket jag saknar My. Vi har inte träffats sen början av april, och jag saknar henne som aldrig förr. Det är jättejobbigt med så långt avstånd. Jag vill flytta till Stockholm, snarast. Men i vilket fall som helst tänkte jag tala om hur glad jag över att vi lärde känna varandra. Hur stor är slumpen att man genom en ynka liten kommentar på bilddagboken, lär känna en av sina allra bästa vänner någonsin? Nej, inte stor. Inte stor alls. Om det nu var slumpen som avgjorde, så vill jag tacka slumpen. För My är bäst, och ingenting kommer någonsin slå allt vi upplevt och kommer uppleva tillsammans.




För övrigt var det en helt vanlig dag. Lika varmt som tidigare i veckan, och minst lika tråkigt i skolan. Hela dagen gick jag runt och var så varm att jag trodde att jag skulle dö av värmeslag, och det känns lite tråkigt att man behöver spendera de här varms dagarna instängd i skolan, när man inte vill något annat än att ligga i badet. Men snart är det över. Så otroligt skönt. Jag kan inte förstå att jag ska gå ur nian. Gymnasiet har känts så långt borta hela tiden. Det är för de äldre, har jag tänkt. Nu är jag en av dom! Jag känner mig fortfarande för liten, om jag ska vara ärlig. Men jag ser fram emot det. Att börja om på nytt, och dessutom få hålla på med någonting jag är intresserad av. Det kan inte bli annat än bra, eller hur? Det hoppas jag på iallafall. Jag spenderade hela min dag med Louise nere vid sjön. Vi solade och badade, och hade allmänt trevligt, som vi alltid har. Vi är bra tillsammans, bäst! Våra minnen om något är oslagbara. Men i vilket fall, det var jättevarmt i vattnet även idag såklart. Och vi var där nere från fyra någon gång, tills på kvällen. Mysigt. Vi hade bakat chokladbollar och kladdkaka för att ha lite fika där nere, men det blev inte så mycket av det. Min kladdkaka var misslyckad och mosad, och chokladbollarna mådde man illa av. Men dagen var bra iallafall. Som alltid, med Louise.

Nu är det natt - igen. Det var nyss det, känns det som. Och den föregående natten var inte särskilt bra. Jag har en tendens att bli överfylld på känslor just under natten, och det är inte alltid särskilt kul. Klockan är inte mycket, men jag tror trots allt att jag ska sova nu. Jag är jättetrött, och det är kallt här. Har laddat ipoden med massa bra musik, så det blir nog musiklyssnande någon eller några timmar framåt innan sömnen iallafall.

 Godnatt.

Idag är det torsdag, vilket ni förhoppningsvis vet. Jag hade en skön dag i skolan, som bara gick ut på att titta på tråkiga engelskafilmer och ha betygsamtal. Sen slutade vi vid tolv. Åkte till Allum med mamma. Köpte två klänningar och skor till skolavslutningen. Tyckte om båda klänningarna, så det fick bli båda. Dock har jag nu bestämt vilken av dom jag ska ha. Kanske lägger in bild någon gång i tiden, om jag känner för det. Sedan träffade jag Louise och vi tog cykeln ner till sjön. Vi fotade, solade lite granna och badade. Det var faktiskt mitt första bad för i år, och jag blev chockad över hur varmt det var. Jag trodde att det skulle vara kallt, men man kunde vara i hur länge som helst utan att frysa. Skönt! Man blir lite glad, faktiskt. På tal om ingenting satt jag och pratade en del med Emelie igår. Vi pratade lite om gamla minnen och om hur sjukt snabbt tiden går. Hur mycket allting har förändrats på ett år var också ett hett samtalsämne. Det är nästan skrämmande. Ett år tillbaka i tiden, och allt var .. perfekt. Jag var hel inombords. Det var en bra tid, det var det. Även om jag för allting i världen inte skulle ta tillbaka mitt utseende jag hade då. Jag skäms! Som ni märker blev det trots allt ett dagsinlägg idag. Jag orkar inte bry mig särskilt mycket faktiskt. Jag tänker skriva då jag känner för det, även om det leder till inlägg ingen människa bryr sig om. Tack och hej.

Helgens, veckans och absolut dagens låt. Jag älskar den.

Som ni märker så har jag raderat alla tidigare inlägg jag skrivit. Jag börjar om på nytt. Jag insåg att jag varken orkar eller vill skriva en blogg på det sättet jag skrev innan. Det finns alldeles för många sådana, och vem bryr sig om sådana ytliga grejer, egentligen? Jag har alldeles för mycket känslor inom mig, för att sitta och skriva dagsredovisningar här. Vem vet, kanske tappar jag alla mina läsare nu. Men om jag ska vara ärlig kan jag inte bry mig mindre. Man ska blogga för sin egen skull, ingen annans. Och på det här sättet bloggar jag verkligen för min egen skull. Dock kanske det inte blir uppdateringar lika ofta som tidigare, men inläggen kommer åtminstone bli längre då jag väl skriver. Självklart kommer jag skriva om mina dagar ibland också, men you get the point, right?

Förlåt, men jag tycker att jag förtjänar någonting bättre än det du ger mig. Vänner ska finnas där för varandra, när den andra behöver det som mest. Det är så det är sagt, eller hur? Men vad gör du? Ingenting! Det känns som att du vänder mig ryggen och skrattar åt mig, istället för att försöka inse sanningen. Jag behöver någon. Det gör jag. Någon som kan ge mig stärkande ord när jag känner att ingenting går mer. Någon som kan torka mina tårar när jag själv inte kan få dom att sluta rinna. Någon som kan få mig att ställa mig upp igen när jag själv känner att jag inte kan resa mig. Någon som kan få mig att känna mig betydelsefull som den person jag är. Ger du mig allt detta? Är du den personen för mig? Nej. Som jag ser det så är du inte det. Det gör ont, det gör ont att inse.

Jag försöker. Jag försöker fullt ut att vara den person folk förväntar sig att jag ska vara. Jag försöker vara en person som folk tycker om, en person folk kan lita på. Men snart orkar jag inte försöka längre. Hur länge ska man behöva försöka innan resultatet visar sig? Och hur länge ska man behöva kämpa innan någon ser rakt igenom, och inser hur allting faktiskt står till?

Tusen frågor utan svar. Men det kanske är så livet ska vara. En ständig jakt på svaren man aldrig finner?