the start of the end
Som ni märker så har jag raderat alla tidigare inlägg jag skrivit. Jag börjar om på nytt. Jag insåg att jag varken orkar eller vill skriva en blogg på det sättet jag skrev innan. Det finns alldeles för många sådana, och vem bryr sig om sådana ytliga grejer, egentligen? Jag har alldeles för mycket känslor inom mig, för att sitta och skriva dagsredovisningar här. Vem vet, kanske tappar jag alla mina läsare nu. Men om jag ska vara ärlig kan jag inte bry mig mindre. Man ska blogga för sin egen skull, ingen annans. Och på det här sättet bloggar jag verkligen för min egen skull. Dock kanske det inte blir uppdateringar lika ofta som tidigare, men inläggen kommer åtminstone bli längre då jag väl skriver. Självklart kommer jag skriva om mina dagar ibland också, men you get the point, right?
Förlåt, men jag tycker att jag förtjänar någonting bättre än det du ger mig. Vänner ska finnas där för varandra, när den andra behöver det som mest. Det är så det är sagt, eller hur? Men vad gör du? Ingenting! Det känns som att du vänder mig ryggen och skrattar åt mig, istället för att försöka inse sanningen. Jag behöver någon. Det gör jag. Någon som kan ge mig stärkande ord när jag känner att ingenting går mer. Någon som kan torka mina tårar när jag själv inte kan få dom att sluta rinna. Någon som kan få mig att ställa mig upp igen när jag själv känner att jag inte kan resa mig. Någon som kan få mig att känna mig betydelsefull som den person jag är. Ger du mig allt detta? Är du den personen för mig? Nej. Som jag ser det så är du inte det. Det gör ont, det gör ont att inse.
Jag försöker. Jag försöker fullt ut att vara den person folk förväntar sig att jag ska vara. Jag försöker vara en person som folk tycker om, en person folk kan lita på. Men snart orkar jag inte försöka längre. Hur länge ska man behöva försöka innan resultatet visar sig? Och hur länge ska man behöva kämpa innan någon ser rakt igenom, och inser hur allting faktiskt står till?
Tusen frågor utan svar. Men det kanske är så livet ska vara. En ständig jakt på svaren man aldrig finner?
Förlåt, men jag tycker att jag förtjänar någonting bättre än det du ger mig. Vänner ska finnas där för varandra, när den andra behöver det som mest. Det är så det är sagt, eller hur? Men vad gör du? Ingenting! Det känns som att du vänder mig ryggen och skrattar åt mig, istället för att försöka inse sanningen. Jag behöver någon. Det gör jag. Någon som kan ge mig stärkande ord när jag känner att ingenting går mer. Någon som kan torka mina tårar när jag själv inte kan få dom att sluta rinna. Någon som kan få mig att ställa mig upp igen när jag själv känner att jag inte kan resa mig. Någon som kan få mig att känna mig betydelsefull som den person jag är. Ger du mig allt detta? Är du den personen för mig? Nej. Som jag ser det så är du inte det. Det gör ont, det gör ont att inse.
Jag försöker. Jag försöker fullt ut att vara den person folk förväntar sig att jag ska vara. Jag försöker vara en person som folk tycker om, en person folk kan lita på. Men snart orkar jag inte försöka längre. Hur länge ska man behöva försöka innan resultatet visar sig? Och hur länge ska man behöva kämpa innan någon ser rakt igenom, och inser hur allting faktiskt står till?
Tusen frågor utan svar. Men det kanske är så livet ska vara. En ständig jakt på svaren man aldrig finner?
Kommentarer
Postat av: ....
du ÄR en person som folk tycker om
Trackback
