.

Härmed ska jag officiellt gå Samhäll och Media linjen på Munkebäcksgymnasiet i höst. Jag kom in!

Idag är det lördag, vilket innebär att det är en ny vecka imorgon igen. Jag brukar inte hålla koll på dagarna under sommarlovet, men det här lovet har inte riktigt varit som föregångna. Ju mer tiden går, desto mer ångest får jag över att det snart är skola igen. Nu har alla fått breven. Breven som talar om ifall man kommit in på den linje man sökt, och på så sätt får sin framtid som man vill. Själv vet jag inte ännu om jag har kommit in på det jag sökt. Vi har våran post eftersänd upp till landet, så den kommer först på måndag. Jag är faktiskt inte så nervös. Med tanke på intagningspoängen och mina poäng lär jag ha en ganska säker plats. Men man vet ju aldrig. Det jag ville komma fram till egentligen, är att det inte känns riktigt lika hemskt att tänka på skolan när gymnasiet faktiskt ligger framför mig. Ny klass, nya kompisar, ny start.

Som ni förmodligen märkte med tanke på mina tidigare inlägg så är jag hemma från Åsa. Jag hade det jättekul och det var hur skönt som helst att komma bort från Floda ett tag. I tisdags köpte jag mig ett fritidskort och åkte till Kungsbacka, där jag mötte Emelie. Vi tänkte shoppa lite, men ångrade oss och tog istället bussen till Åsa direkt istället. Där köpte vi godis och åt världens största och godaste glass på ett glasscafé, innan vi gick hem till henne. Deras hus är jättefint med bastu, jacuzzi och allt. Och det ligger bara några meter ifrån havet. Vi hade inte så mycket att göra till att börja med, så jag spöade dom i Yatzy, Spingo och Kemi. Sedan hyrde vi skräckfilm på kvällen - den nya versionen av Halloween. Den var konstig. Det verkade som att hela filmen gick ut på att ha sex och titta när en galen man gick runt och mördade folk. Men det var trevligt i vilket fall. Nästa morgon vaknade vi till världens godaste frukost - pannkakor! Vi spenderade en stor del av dagen framför tv:n, men vi fick även för oss att bada i havet, eftersom det var hyfsat bra väder. Så vi begav oss hem till Emelie's farmor där vi lånade en cykel, och sedan trampade vi ner till stranden Det var bara vi på badplatsen, om man inte räknar med alla tusentals maneter som havet verkligen kryllade av. Vattnet var jätteskönt, och vi var i ett bra tag. Efteråt solade vi och lyssnade på musik. Mysigt. Vi hittade på lite allt möjligt under dagen, och under kvällen och natten tittade vi på tv. Nästa morgon blev vi väckta vid nio-tiden, och då fick jag skjuts in till stationen eftersom dom skulle hem till Frölunda då. Så jag tog tåget hem jag också! Så mycket som jag har skrattat den här helgen har jag inte skrattat på länge. Det här behövde jag. Jag tycker det är sjukt fult att använda sig av smilisar i bloggen, men dom här dagarna unnar jag faktiskt ett litet hjärta: <3

Just det, som ett plus i kanten ser det ut som att det kanske blir Tokio Hotel i sommar iallafall. Tolfte juli i Schweiz med Angelica. Det skulle verkligen bli hur bra som helst, om det blir av. Jag hoppas. Jag hoppas av allt vad jag äger och har!

Det är mörkt ute. Fönstret är öppet och min hud knottrar sig. Det är kallt, men jag vill ändå inte stänga fönstret. Jag är alltid sån. Jag vill ha det kallt när jag ska sova. Jag älskar att frysa, för att sedan krypa ner under täcket och värma mig. Det värsta jag vet är när det är för varmt. När man ligger och vrider sig, och till slut sparkar av sig täcket, för att värmen är så olidlig. Usch! Det är mörkt ute. Det är konstigt. Det är som att dom obehagliga känslorna kryper sig på, samtidigt som mörkret. När mörkret faller, hänger känslorna på. Och det jobbiga är, att dom går inte att skaka av sig. Så länge mörkret ligger som ett kompakt lager utanför fönstret, går det inte att få känslorna att försvinna. Jag är rädd. För vet ni? Dom där känslorna har börjat ta över ljuset med. Mina dagar. Den enda tiden på dygnet då jag var någorlunda fri. Jag undrar vad som kommer hända. Jag är rädd, och jag vill inte att det ska bli natt. Jag vill ha förevigt ljusa sommardagar, fyllda med skratt och sol. Och framförallt, glädje ..

Det finns nog ingenting som är svårare att motstå än Bill Kaulitz utan smink.
Just därför jag langar jag den här videon. Detta är även lätt det bästa
Tokio Hotel TV avsnittet någonsin. Kan man låta bli att le? Nej. Så, enjoy!

Och lätt som en fjäder glider du ur mitt grepp
och jag undrar om allt någonsin kommer bli som det var innan.

Imorgon åker jag till emelie's sommarställe i Åsa.
Sakna mig inte för mycket bara!

Ursäkta mina långsmala onödiga små bilder. Men jag tycker att dom passar in, eller något. Klockan är snart två och jag gick precis ur sängen. Pappa väckte mig som vanligt, om än lite senare än vad han brukar. Bra det. Jag sover nämligen inte mycket alls på nätterna. Jag brukar sitta i fönstret och lyssna på musik och tänka alldeles för mycket. Inatt drömde jag en mardröm till på köpet. Den var jättehemsk och jag vågade inte somna om på ett bra tag. Dessvärre verkade det som att jag gjorde det iallafall, vilket är bra iochförsig. Äsch, ni fattar grejen? Idag spöregnar det ute, verkligen spöregnar! Jag ska på bio senare ikväll. Har blivit mycket bio på senaste tiden, men det finns inte så mycket annat att göra när vädret är kasst och nästan inga är hemma.

Apropå det jag skrev igår. Jag ringde Matilda som var på konserten i Paris igår, och hörde Leb die sekunde. Det var, det var, jag vet inte! Jag kan inte sätta ord på det. Jag behöver verkligen komma iväg och se dom i sommar. Tredje gången gillt. Fast jag har svårt att tro att någonting kan slå föregågna konserter jag varit på. Men men. Tack för att jag fick ringa iallafall. Och förlåt för ett rörigt inlägg.

På tal om ingenting,
JAG - HÖRDE - TOKIO HOTEL - LIVE - NYSS!

Låten är ett lyckopiller.

Jag låg vaken inatt, som så många tidigare nätter. Som i stort sätt alla nätter. Självklart hade jag ipoden i öronen, och jag gjorde någonting jag inte gjort på ett tag. Jag satte på Tokio Hotel. Tro inte att jag har slutat lyssna på dom, för det har jag absolut inte. Jag har bara inte lyssnat på dom, på det sättet, på ett tag. När jag låg där i mörkret och hörde Bill's röst, fick allting plötsligt en helt ny innerbörd. Plötsligt kändes det som första gången jag hörde dom. Jag blev nästan helt lamslagen av hans röst. Alla ord fick sig en ny mening, och jag lyssnade noga på varenda liten ton. Det var som att varje ord sa mig någonting. Som att texten talade till mig och rösten var dess budbärare. Jag låg och blundade, och bara lät mina öron ta upp allting. Jag kom att tänka på hur mycket dom faktiskt betyder för mig och hur starka känslor dom faktiskt kan framkalla. Dom har skänkt mig så oerhört mycket glädje, och någon gång - på något sett, vill jag ge tillbaka allt vad dom har gett mig. Vad som än händer, kommer jag alltid att finnas vid deras sida, på ett eller annat sätt.

Rösten. Det är någonting med den där rösten ..

En kompis skrev till mig nyss. Hon var inloggad från mobilen, och hon var inte glad. Hon skrev att hon hade blivit intagen på ett hem i Borås, där hon tydligen ska spendera en tid framöver. Det här hemmet tillåter inte kontakt med yttre världen, dvs varken mobil, dator eller tv är tillåtet. Mobilen hade hon lyckats ta tillbaka ändå. De måste sova klockan elva på kvällen och om de inte lyder eller på annat sett är jobbiga blir dom burna till sitt rum där de blir fastbundna i en tältsäng. De får även en spruta instuckna i armen för att de ska bli lugna.

Allt detta blir ungdomar som har tappat tron på livet utsatta för. Jag vet hur det är att inte må bra, hur det känns att ha tappat tron på hela världen och hur det är att inte vilja finnas kvar längre. Detta gör att jag mot allt i världen inte förstår hur vuxna tänker när de tror att man på något sett blir lyckligare av att vara inlåst på ett sådant ställe.

Att bli fastbunden för att man inte lyder. Är det ett bra straff? Visst, det kanske gör personerna livrädda så att de inte vågar göra annat än att lyda nästa gång. Men är det på detta sätt man ska framkalla respekt? Genom att skrämma folk till det. Säg någon som inte skulle få panik av att bli fastbunden i en säng. Säg någon som inte skulle bli galen av att vara inlåst någonstans utan kontakt med varken vänner eller omvärlden, tillsammans med folk man aldrig träffat tidigare.

Jag vet, nu är det säkert folk som läser som tycker att jag har helt fel. Som tycker att folk som är såpass deprimerade att dom blir inlåsta behöver sån här behandling. Visst. Klart det finns olika åsikter om allting. Men tänk efter, skulle du må bättre av att bli behandlad såhär om du var ledsen/deprimerad/olycklig? Jag skulle inte tro det va.

Nej, nu ska jag inte skriva någon lång debattartikel om detta, för det antar jag att ingen kommer orka läsa. Jag blev bara lite smått upprörd när jag insåg hur det egentligen går till bakom stängda dörrar.

Folk som är deprimerade, olyckliga eller på andra sett inte mår bra borde komma till ett paradis, inte ett fängelse.

Jag har en ny favoritplats. Eller ny och ny, jag har inte haft någon sådan tidigare. Platsen jag talar om, är mitt fönster, här hos pappa. Jag har spenderat en del tid där idag, eftersom min laptop inte riktigt har funkat som jag vill. Och tiden och även tankarna flyter iväg förvånansvärt fort när man sitter där, märkte jag. Synd att det inte är lite högre bara. Det vore mysigt. I vilket fall som helst kommer den platsen inte vara min så länge till. Vi flyttar den 11 juli. Eller vi och vi, pappa flyttar då. Till Lerum. Egentligen borde jag vara jätte entusiastisk med tanke på att huset han köpt är helt nybyggt och jag får i stort sett en hel övervåning med jättestor balkong osv, för mig själv. Dock finns det en hake. Det är inte bara pappa och vi som ska bo där. Utan även Lisa och hennes son Christopher. Om jag själv fick bestämma, skulle vi inte ha någonting med dom att göra överhuvudtaget. Finns dock inte så mycket att göra åt saken. Pappa tycker om henne, och det är väl huvudsaken, antar jag. Får väl se hur det blir när vi flyttar ihop. Jag och Christopher (min bror) kommer ju bara vara där varannan helg medans de övriga tre kommer bo tillsammans hela tiden. Kommer kännas lite grann som att vi hälsar på i deras hus, och inte alls som att även vi bor där. Whatever, får väl försöka göra det bästa av situationen som vanligt antar jag. Snart är det fotboll. Visst låter det konstigt att JAG pratar om fotboll, men .. konstigt nog är mitt intresse på topp. Ska snart ner och köpa en påse godis innan det börjar.

jag ska hitta tillbaka. jag sviker er aldrig.

Sommarlov är ganska överskattade, när man tänker efter. Man pratar och planerar hela det kalla vinterhalvåret om vad man ska hitta på under sommaren. Och framförallt - man längtar. Sen är man där, man har hela lovet framför sig, men känns allting bättre? Nej. Sommarlov förknippas med glädje, skratt och frihet för min del. Jag kanske borde sluta vara så naiv.

Det var sol idag, för en gångs skull. Jag solade, och fick ännu lite färg, innan jag träffade Alex. Vi hade mysigt, typ ja. Annars har det inte hänt så överdrivet mycket idag. Igår kväll däremot, fick jag och Christopher för oss att åka in till stan och gå på bio. Vi hade gratisbiljetter så vi bokade "What happens in Vegas" klockan 21.15, och sedan åkte vi in. Filmen var faktiskt jättebra, och vi hade roligt på hemvägen. Trevligt, jao.

Vad händer på midsommar?
Jag har inte så mycket att välja på för tillfället. Antingen vara här i Floda och vara med Pappa, Lisa, Christopher och Christopher. Eller åka upp till landet, där även Roger, Mamma, Marcus, Hanna, Hannas föräldrar + familj, Morfar och Kerstin är. Just nu låter landet mest lockande, även fast inget av alternativen är särskilt, jätteroliga. Egentligen vill jag bara stanna här i Floda och vara med kompisar, men jag får se. Känns som att ingen är hemma för tillfället.

Just nu vill jag bara bli "gammal" (för ovanlighetens skull) och börja plugga utomlands. Det vore någonting det.

Jag har tänkt på en sak. Jag lyckas inte riktigt få den här bloggen så personlig som jag vill, och det gör mig inte motiverad att skriva i den. Jag vill inte skriva enbart inlägg där jag berättar vad jag gjort under dagarna, vilket det för det mesta blir att jag gör ändå. Det är så originellt och ytligt. Jag vill föra fram åsikter, och framförallt skriva om mina egna känslor. Jag vill att man riktigt ska känna och se att det är mig bloggen tillhör. Dock verkar det inte som att jag lyckas så bra. Om ni skulle läsa min dagbok exempelvis, som jag för det mesta skriver i dagligen, skulle ni definitivt få se en helt annan sida av mig, än den person jag är utåt, men kanske är det bäst att jag låter det stanna där. Det kanske är tråkiga dagsredovisningar folk tycker är intressant att läsa om? Kanske skulle jag tappa alla mina läsare om jag började skriva om mina känslor och tankar. Vem vet? Jag vet, jag borde inte bry mig egentligen! Det är min blogg = mitt beslut. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att få bloggen så personlig som jag vill ha den. Jag är kluven, och hur mycket jag än försöker känns det som att det bara blir ointressant ändå. Jag vågar inte riktigt skriva det jag vill, när jag vet att det når ut till folk, tror jag!

Min fråga till er:
vad tycker ni är mest intressant att läsa om i en blogg?
 ALLA som läser nu svarar, tack!

Kanske är på tiden att jag skriver ett inlägg, men just nu är jag så oerhört arg, sur och besviken att jag är rädd att hela detta inlägget kommer bli något klago-liknande emoshit, men låt gå. Jag tänkte bara börja med att påpeka en grej. Det är folk som har kommenterat min blogg med andra namn än sitt eget, av någon anledning. Jag kan se IP-numret på kommentarerna, så det är ingen idé att ni skriver något annat namn. Jag ser ändå vem det är som har kommenterat.

---

Just nu är jag så oerhört trött på allting som har med människor att göra. Finns det ingen nu för tiden som är äkta? Någon man kan anförtro sig åt och lita på, till hundra procent. Jag har trott att jag har funnit den här personen, ett antal gånger tidigare. Men det slutar alltid på samma sätt. Jag borde kanske  sluta lita på folk helt istället. Det kanske vore bäst.

Idag är det lördag, vilket inte spelar så stor roll egentligen, i och med att det är sommarlov. Jag har ingen sommarlovskänsla överhuvudtaget. Det är typiskt, innan lovet började var det fantastiskt väder och temperaturen låg runt 30 grader hela tiden. Självklart ska det försvinna när alla blir lediga. Nu ser man bara regn och blåst om man tittar ut genom fönstret. Lite småsurt, men vad finns det att göra åt saken? Mitt lov fick sig en bra start i onsdags iallafall. Jag träffade Angelica, för första gången. Vi spenderade hela dagen i stan och det var jättekul att äntligen träffas efter att ha pratat så länge på msn. Vi fikade, gick runt i stan, pratade en massa och gick på bio - The Mist. Filmen var, konstig, och vi blev lite småirriterade på att karaktärerna i filmen inte gjorde som vi tyckte att dom borde. Till filmen köpte vi den största popcorn menyn dom hade. Men det är mysigt att vara tjock ibland, trots att vi inte ens åt upp hälften. Jag har inga speciella planer för kvällen ännu. Ska strax äta middag och titta på fotbolls matchen med mamma och Roger. Jag brukar inte tycka om fotboll i vanliga fall, men jag fastnade för den förra matchen mellan Sverige och Grekland. Så varför inte fortsätta titta på resten? Det är faktiskt ganska spännande.

Jag tänkte börja inlägget med att skriva, smart som jag är, att det är den tionde juni. Men eftersom jag insåg att klockan snart är ett, så får jag väl omformulera meningen lite granna. Idag är det den elfte juni, vilket innebär - sommarlov för min del. Om jag ska vara ärlig har jag ingen sommarlovskänsla överhuvudtaget. Det kanske beror på vädret, som tydligen beslutade sig för att bli kasst just på våran avslutning, eller så kanske det helt enkelt beror på mitt humör. Jag vet inte! I vilket fall som helst var avslutningen helt okej. Mitt klänningsproblem löste sig ganska enkelt i måndags iallafall. Jag hade bestämt mig för att köpa den svartvita klänningen, och åkte in till stan för att köpa den. Självklart var den slut, så jag hade inget val. Det fick bli den helvita. Imorse när jag gjorde mig i ordning kände jag mig helt opepp, och trivdes inte alls i den. Men det fixade sig till slut. Mamma körde upp mig och Louise till skolan vid tio, där vi möttes av alla uppklädda i klassen. Vi samlades snabbt i klassrummet innan vi gick ner på skolgården för att äta tårta. Dumt nog så blåste det hur mycket som helst ute, så jag och Louise gick in istället. Vi gick och tog "farväl" av skolan, om man nu kan kalla det så. Känns väldigt konstigt att jag inte kommer gå där mer, efter dessa åren. Jag kommer sakna det, trots allt. I vilket fall som helst fortsatte avslutningen med att hela skolan begav sig till gympasalen där köruppträdanden, rektorstal och liknande väntade. Sedan fick vi nior dröja oss kvar lite, medans de övriga gick ut på skolgården för att bilda den "häck", som vi nior ska gå igenom. Vi gick, och plötsligt kom min mamma rusande med kameran i högsta hugg och en blomma som jag fick hängande runt halsen. Trevligt. I floda lada väntade cider, och vi skålade och firade att grundskolan var över. Ett par band spelade, och lärarna sjöng en sång speciellt för oss i vårat arbetslag. Sedan var det bara det sista, och kanske jobbigaste enligt de flesta, kvar - klassavslutandet. Vi fick betyg, rosor och lärarna höll tal. Det hemskaste var när Andreas grät, men trots att de flesta andra också grät så gjorde jag faktiskt inte det. Jag brukar annars vara ganska känslig, och ha lätt för att börja gråta när någon i min närhet gör det, men som sagt, inte idag. Min klass är ingenting jag kommer sakna i första taget, men det känns konstigt att allting plötsligt är över. Jag kommer sakna några av lärarna, och skolan i sig lite grann. jag tror inte att jag riktigt har insett hur mycket jag lämnat bakom mig än. Men samtidigt väntar gymnasiet och nya dörrar kommer öppnas. Det blir nog bra det här till slut. 9i1

Jag har även varit på resturang idag, för att fira att jag gick ur nian. Tydligen är det ganska stort? I vilket fall som helst åkte jag, mamma och Christopher in till stan där vi träffade pappa, innan vi gick till en resturang. Jag åt pizza, och allting var jättemysigt faktiskt. Det var länge sedan jag gjorde någonting med både mamma och pappa tillsammans. Jag fick även två gratis biobiljetter av pappa, och 200:- av farmor och farfar. Igår fick jag även ett halsband och ett armband av mina föräldrar. Kvällen har jag spenderat framför datorn och tv:n. Jag fastnade framför fotbollen. Sverige - Grekland. Jag brukar vanligtvis inte titta på fotboll, men jag kunde inte låta bli. Heja Sverige, och puss på att dom vann! Nu är klockan ett, men jag har inga planer på att sova ännu på ett tag. Jag ska träffa Angelica imorgon vid ett, så jag får ställa klockan. Men jag har trots allt två månaders, om inte mer, ledighet framför mig. Så vad gör det? Det ska bli kul att träffa henne äntligen.

Nu ska jag återgå till att äta mina kakor, dricka cola och lyssna på musik. Man får vara tjock ibland, eller hur?

Jag har inte skrivit på ett tag. Dels för att min blogg har flyttats och det tog ett bra tag innan jag fick det där mailet, och dels för att jag inte har haft orken eller lusten att skriva. Men nu är jag här igen, och jag lovar att jag ska börja uppdatera oftare. Har nämligen sett hur många besökare jag har haft nu under tiden jag inte skrivit någonting, och det är kul att se att folk trots allt läser min blogg. Som sagt, jag ska bättra mig angående skrivandet.

Idag är det söndag, vilket betyder att det är skola imorgon. Min allra sista dag på Alléskolan, om man inte räknar med skolavslutningen som är på tisdag. I och för sig ska vi inte vara i skolan imorgon. Vi har slutskubb, som vi onödigt har varje år dagen innan skolavslutningen. Vi går ett varv runt sjön här i Floda, och gör såkallade "uppgifter" på vägen. Det hela avslutas med korv och saft på skolgården. Vad det ska vara nödvändigt för förstår jag inte. Jag kan verkligen inte tro att det finns någon som tycker det är roligt. Men tydligen är det nödvändigt att plåga oss på detta vis. Haha! Jag funderar på att inte gå med faktiskt. Men ändå känns det lite .. det är ju trots allt sista gången för alltid för mig. Och sista dagen jag har på Alléskolan överhuvudtaget. Men jag får se hur jag gör imorgon. Idag vaknade jag upp, som vanligt, av att det var så sjukt varmt i mitt rum. Solen ligger på exakt mot mitt fönster här hos pappa på morgonen, och det är omöjligt att vistas här inne då. Jag gjorde mig snabbt i ordning och åkte med Christopher till stan, eftersom jag hade lovat honom det. Han köpte avslutningskläder och så åt vi på donken innan vi tog tåget hem igen. Lite småtrevligt faktiskt. Louise sov hos mig inatt också och vi hade trevligt under dagen och kvällen igår.

Just det, jag har en fråga till er. På tisdag är det som sagt min skolavslutning, och jag har lite beslutsångest när det gäller vilken klänning jag ska ha på mig. Jag har redan köpt en vit klännig som jag hade tänkt ha.  Det andra alternativet jag har, är att jag skyndar mig in till stan imorgon och köper en annan klänningen som jag har provat. Jag tycker om den jättemycket, men frågan är vilken som passar bäst till en skolavslutning. Det är Louise som har på sig den vita klänningen på bilden, och jag tycker att den är finare i verkligheten om jag ska vara ärlig. Men det spelar ingen roll. Frågan jag vill ställa är ..
Vilken klänning tycker ni att jag ska ha på mig på tisdag? (bilderna är klickbara)



Nu ska jag återgå till mitt musiklyssnande. Jag har blivit beroende av tysk hiphop. Det är My's fel. Hah.