.

mina känslor för en viss person skrämmer mig.
nu tänker jag lägga mig under mitt täcke och lyssna på johan palm.

Och jag skulle kunna döda för det,
för när hoppet försvinner finns det ingenting kvar.

Jag funderar lite smått på att börja blogga här igen. Jag har under den här tiden skrivit i min privata blogg istället för här, av vissa anledningar. Det är lättare att öppna sig och skriva det man verkligen behöver få ur sig, när man vet att ingen annan läser. Dock har jag tänkt att kanske dra igång här igen. Göra en ny design, och radera tidigare inlägg. Börja om på nytt helt enkelt. Känsliga inlägg och inlägg jag inte vill att folk ska läsa kan jag skriva i min privata blogg, tänkte jag.

Så nu är frågan till er, hur ska jag göra - ska jag skriva i stort sett varje dag om allt från vad jag gör på dagarna till "viktigare grejer, eller ska jag skriva mer sällan och uppdatera då har jag har någonting "viktigare" (vad ska man kalla det?) att säga? Vad tycker ni?

jag orkar inte.
jag lägger min blogg på hyllan ett tag.
förlåt.
men jag orkar inte.

värsta natten i hela mitt liv ..

Klockan är fyra och jag borde ligga i min säng. Men jag kan inte sova. Fast, vad vet jag om det egentligen? Om jag ska vara ärlig har jag inte provat, och det av en enda anledning. Jag vet vad som kommer hända då jag lägger mig i sängen. Tystnaden kommer gripa tag i mig, och jag kommer dras dit igen. Jag vill inte. Egentligen tänkte jag skriva ett långt inlägg nu. Ett onödigt inlägg, enbart för att rensa mitt huvud från några av de tusentals tankar som cirkulerar där. Men vet ni vad? Jag orkar inte.

in my heart there will allways be a place for you for all my life

Det gör ont i mig när orden strömmar ur högtalarna.
Meningarna blir till knytnävar.
Knytnävar som slår mig så hårt att jag tappar andan.
Allting passar in så perfekt.
Varenda mening, vartenda ord.
Som om dom känner mig bättre än vad jag känner mig själv.
"keiner mehr da der mich wirklich kennt"

Jag blundar, låter hela kroppen ta in det som fyller mina öron.
Vartenda ord, varje stavelse.
Låter varenda liten del av min själ försvinna in i det vackra.
Gör ingen ansats till att hindra tårarna som rinner,
trots att smärtan brinner på kinderna.
Det gör ont.
"um dich weinen soll ich nicht"

Lyckan finns där inne någonstans.
Jag vet det.
Dom har skapat min lycka,
och därför ska jag låta den stanna där inne.
Jag ska spara den inombords,
tills jag är stark nog och kapabel att skänka dom allt jag har.
Skänka dom all min lycka och glädje.
"wenn nichts mehr geht werd ich ein engel sein für dich allein"

Det är mörkt ute. Fönstret är öppet och min hud knottrar sig. Det är kallt, men jag vill ändå inte stänga fönstret. Jag är alltid sån. Jag vill ha det kallt när jag ska sova. Jag älskar att frysa, för att sedan krypa ner under täcket och värma mig. Det värsta jag vet är när det är för varmt. När man ligger och vrider sig, och till slut sparkar av sig täcket, för att värmen är så olidlig. Usch! Det är mörkt ute. Det är konstigt. Det är som att dom obehagliga känslorna kryper sig på, samtidigt som mörkret. När mörkret faller, hänger känslorna på. Och det jobbiga är, att dom går inte att skaka av sig. Så länge mörkret ligger som ett kompakt lager utanför fönstret, går det inte att få känslorna att försvinna. Jag är rädd. För vet ni? Dom där känslorna har börjat ta över ljuset med. Mina dagar. Den enda tiden på dygnet då jag var någorlunda fri. Jag undrar vad som kommer hända. Jag är rädd, och jag vill inte att det ska bli natt. Jag vill ha förevigt ljusa sommardagar, fyllda med skratt och sol. Och framförallt, glädje ..

Jag låg vaken inatt, som så många tidigare nätter. Som i stort sätt alla nätter. Självklart hade jag ipoden i öronen, och jag gjorde någonting jag inte gjort på ett tag. Jag satte på Tokio Hotel. Tro inte att jag har slutat lyssna på dom, för det har jag absolut inte. Jag har bara inte lyssnat på dom, på det sättet, på ett tag. När jag låg där i mörkret och hörde Bill's röst, fick allting plötsligt en helt ny innerbörd. Plötsligt kändes det som första gången jag hörde dom. Jag blev nästan helt lamslagen av hans röst. Alla ord fick sig en ny mening, och jag lyssnade noga på varenda liten ton. Det var som att varje ord sa mig någonting. Som att texten talade till mig och rösten var dess budbärare. Jag låg och blundade, och bara lät mina öron ta upp allting. Jag kom att tänka på hur mycket dom faktiskt betyder för mig och hur starka känslor dom faktiskt kan framkalla. Dom har skänkt mig så oerhört mycket glädje, och någon gång - på något sett, vill jag ge tillbaka allt vad dom har gett mig. Vad som än händer, kommer jag alltid att finnas vid deras sida, på ett eller annat sätt.

Rösten. Det är någonting med den där rösten ..

En kompis skrev till mig nyss. Hon var inloggad från mobilen, och hon var inte glad. Hon skrev att hon hade blivit intagen på ett hem i Borås, där hon tydligen ska spendera en tid framöver. Det här hemmet tillåter inte kontakt med yttre världen, dvs varken mobil, dator eller tv är tillåtet. Mobilen hade hon lyckats ta tillbaka ändå. De måste sova klockan elva på kvällen och om de inte lyder eller på annat sett är jobbiga blir dom burna till sitt rum där de blir fastbundna i en tältsäng. De får även en spruta instuckna i armen för att de ska bli lugna.

Allt detta blir ungdomar som har tappat tron på livet utsatta för. Jag vet hur det är att inte må bra, hur det känns att ha tappat tron på hela världen och hur det är att inte vilja finnas kvar längre. Detta gör att jag mot allt i världen inte förstår hur vuxna tänker när de tror att man på något sett blir lyckligare av att vara inlåst på ett sådant ställe.

Att bli fastbunden för att man inte lyder. Är det ett bra straff? Visst, det kanske gör personerna livrädda så att de inte vågar göra annat än att lyda nästa gång. Men är det på detta sätt man ska framkalla respekt? Genom att skrämma folk till det. Säg någon som inte skulle få panik av att bli fastbunden i en säng. Säg någon som inte skulle bli galen av att vara inlåst någonstans utan kontakt med varken vänner eller omvärlden, tillsammans med folk man aldrig träffat tidigare.

Jag vet, nu är det säkert folk som läser som tycker att jag har helt fel. Som tycker att folk som är såpass deprimerade att dom blir inlåsta behöver sån här behandling. Visst. Klart det finns olika åsikter om allting. Men tänk efter, skulle du må bättre av att bli behandlad såhär om du var ledsen/deprimerad/olycklig? Jag skulle inte tro det va.

Nej, nu ska jag inte skriva någon lång debattartikel om detta, för det antar jag att ingen kommer orka läsa. Jag blev bara lite smått upprörd när jag insåg hur det egentligen går till bakom stängda dörrar.

Folk som är deprimerade, olyckliga eller på andra sett inte mår bra borde komma till ett paradis, inte ett fängelse.

Jag har en ny favoritplats. Eller ny och ny, jag har inte haft någon sådan tidigare. Platsen jag talar om, är mitt fönster, här hos pappa. Jag har spenderat en del tid där idag, eftersom min laptop inte riktigt har funkat som jag vill. Och tiden och även tankarna flyter iväg förvånansvärt fort när man sitter där, märkte jag. Synd att det inte är lite högre bara. Det vore mysigt. I vilket fall som helst kommer den platsen inte vara min så länge till. Vi flyttar den 11 juli. Eller vi och vi, pappa flyttar då. Till Lerum. Egentligen borde jag vara jätte entusiastisk med tanke på att huset han köpt är helt nybyggt och jag får i stort sett en hel övervåning med jättestor balkong osv, för mig själv. Dock finns det en hake. Det är inte bara pappa och vi som ska bo där. Utan även Lisa och hennes son Christopher. Om jag själv fick bestämma, skulle vi inte ha någonting med dom att göra överhuvudtaget. Finns dock inte så mycket att göra åt saken. Pappa tycker om henne, och det är väl huvudsaken, antar jag. Får väl se hur det blir när vi flyttar ihop. Jag och Christopher (min bror) kommer ju bara vara där varannan helg medans de övriga tre kommer bo tillsammans hela tiden. Kommer kännas lite grann som att vi hälsar på i deras hus, och inte alls som att även vi bor där. Whatever, får väl försöka göra det bästa av situationen som vanligt antar jag. Snart är det fotboll. Visst låter det konstigt att JAG pratar om fotboll, men .. konstigt nog är mitt intresse på topp. Ska snart ner och köpa en påse godis innan det börjar.

jag ska hitta tillbaka. jag sviker er aldrig.

Som ni märker så har jag raderat alla tidigare inlägg jag skrivit. Jag börjar om på nytt. Jag insåg att jag varken orkar eller vill skriva en blogg på det sättet jag skrev innan. Det finns alldeles för många sådana, och vem bryr sig om sådana ytliga grejer, egentligen? Jag har alldeles för mycket känslor inom mig, för att sitta och skriva dagsredovisningar här. Vem vet, kanske tappar jag alla mina läsare nu. Men om jag ska vara ärlig kan jag inte bry mig mindre. Man ska blogga för sin egen skull, ingen annans. Och på det här sättet bloggar jag verkligen för min egen skull. Dock kanske det inte blir uppdateringar lika ofta som tidigare, men inläggen kommer åtminstone bli längre då jag väl skriver. Självklart kommer jag skriva om mina dagar ibland också, men you get the point, right?

Förlåt, men jag tycker att jag förtjänar någonting bättre än det du ger mig. Vänner ska finnas där för varandra, när den andra behöver det som mest. Det är så det är sagt, eller hur? Men vad gör du? Ingenting! Det känns som att du vänder mig ryggen och skrattar åt mig, istället för att försöka inse sanningen. Jag behöver någon. Det gör jag. Någon som kan ge mig stärkande ord när jag känner att ingenting går mer. Någon som kan torka mina tårar när jag själv inte kan få dom att sluta rinna. Någon som kan få mig att ställa mig upp igen när jag själv känner att jag inte kan resa mig. Någon som kan få mig att känna mig betydelsefull som den person jag är. Ger du mig allt detta? Är du den personen för mig? Nej. Som jag ser det så är du inte det. Det gör ont, det gör ont att inse.

Jag försöker. Jag försöker fullt ut att vara den person folk förväntar sig att jag ska vara. Jag försöker vara en person som folk tycker om, en person folk kan lita på. Men snart orkar jag inte försöka längre. Hur länge ska man behöva försöka innan resultatet visar sig? Och hur länge ska man behöva kämpa innan någon ser rakt igenom, och inser hur allting faktiskt står till?

Tusen frågor utan svar. Men det kanske är så livet ska vara. En ständig jakt på svaren man aldrig finner?