.

Det är mörkt ute. Fönstret är öppet och min hud knottrar sig. Det är kallt, men jag vill ändå inte stänga fönstret. Jag är alltid sån. Jag vill ha det kallt när jag ska sova. Jag älskar att frysa, för att sedan krypa ner under täcket och värma mig. Det värsta jag vet är när det är för varmt. När man ligger och vrider sig, och till slut sparkar av sig täcket, för att värmen är så olidlig. Usch! Det är mörkt ute. Det är konstigt. Det är som att dom obehagliga känslorna kryper sig på, samtidigt som mörkret. När mörkret faller, hänger känslorna på. Och det jobbiga är, att dom går inte att skaka av sig. Så länge mörkret ligger som ett kompakt lager utanför fönstret, går det inte att få känslorna att försvinna. Jag är rädd. För vet ni? Dom där känslorna har börjat ta över ljuset med. Mina dagar. Den enda tiden på dygnet då jag var någorlunda fri. Jag undrar vad som kommer hända. Jag är rädd, och jag vill inte att det ska bli natt. Jag vill ha förevigt ljusa sommardagar, fyllda med skratt och sol. Och framförallt, glädje ..